Under min tid som teolog (förvisso fortfarande) bekände jag mig till den litugiskt mer katolska delen av Svenskan kyrkan. På grund av detta kom jag att förlänas den stora nåden att få drillas i liturgi av “sakristanen”. Detta är en fantastisk upplevelse som efter några år innebär att man har hyfsad koll på hur man rör sig och beter sig under en traditionell mässa. Framför allt lär man sig hur man skall hålla sina händer. Handflata mot handflata, höger tumme över vänster, hela handarrangemanget pekande framåt och lätt uppåt.
Jag har i och med detta gått i många, många processioner, och i min ryggmärg sitter reflexen, att när man går i procession, håller man sina händer “på det korrekta sättet.”
För någon tid sedan befann jag mig på min placering på kirurgavdelning 70 A:2 och rondade patienter med min handledare, en sjuksköterska, samt en sjuksköterskestudent. Då sista patienten i ett rum avverkats vände sig alla om och begav sig ut ur rummet i elegant gåsmarsch. Väl ute i korridoren konstaterade jag att jag höll mina händer “på det korrekta sättet”. Det är uppenbarligen sant att vissa ränder aldrig går ur.
Således vill jag bjuda er på eftermiddagsrond på kirurgavdelning 70 A:2 på Akademiska sjukhuset i Uppsala, någon gång i mars 2010; åtminstone som jag upplevde det hela. Notera nu hur prydligt och korrekt herrarna efter ljusen i processionen håller sina händer.
“Tjänst i heligt rum” av Carl Henrik Martling,docent i kyrkovetenskap. Det är en klassiker för kyrkvärdar o andra intresserade. Det finns mycket matnyttigt om kyrkorummets symbolik och processioner t ex.
Med all respekt, men inte kan den korrekta handställningen och tumordningen vara det centrala? Det menar du väl inte heller vad jag förstår, men när man ser processionen så får åtminstone jag intrycket av att hur man går, står, ser ut och för sig är av oerhörd betydelse för den kristna religionen. Eftersom detta är fel och till och med kan vara en synd om det leder bort från Gud borde sånt här tonas ned till förmån för undervisning och predikan om kärnbudskapet. Därmed inte sagt att vem som helst kan hantera en mässa hur som helst. Verkligen inte, men vi får aldrig ha fokus på fel ställe.
Mårten: Med all respekt, liturgin visar på hur den kristne ska leva hela sitt liv som en lovsång till Gud, vari även yttre skönhet är en inte oviktig del. Sann kristendom har alltid betonat Guds kärlek till hela människan, ande, själ och kropp. Glömmer vi bort att vi kan lova Gud även med våra kroppar rör vi oss farligt nära ett osunt förandligande av kristendomen i gnosticerande riktning.
Stefan – fortfarande med all respekt – mitt inlägg syftade att problematisera kring, som det åtminstone i förstone verkar, fixeringen vid, för det kristna livet, helt betydelselösa fingerplaceringar. Jag har ingen som helst annan uppfattning än den nu för fram, att den kristne ska försöka leva hela sitt liv som en lovsång till Gud, med ande, själ och kropp. För mig ger filmen dock intryck av att det snarare handlar om förhärligande av sin egen person, sina kläder, sin hierarkiska placering och sitt kön snarare än av Gud. Därav min oro för att det på sina håll finns en rörelse åt fel håll – från Gud. All kritik mot överarbetat liturgi är inte okristen. All kritik mot det romerskt katolska är inte gnosticism.
UnderUnderbarebart med en kyrka som har regler för allt. Jag längtar hem till Europa och du borde börja blogga igen.
Blogga igen?
Kanske, det tar för mycket ork och tid för mig bara.
Kanske så småningom när VIH-faktorn blir för påtaglig för att ignoreras.