Hör du du!

Alltsom ofta stöter man på kommentarer och gliringar om hur fint det är i Sverige eftersom vi har haft en du-reform. I det moderna (läs: postciviliserade alt. rebarbariserade) Sverige är ingen finare än någon annan utan alla är vi du med varandra. Detta har dock lett till att svenskans artighets- och även intimitetsnivåer reducerats till blott en. Således är det numera i det närmaste omöjligt att konversera någon utan att vara kompis med dem.

Detta har fått flera olyckliga följder. En är att människor tror att man är oartig så fort man försöker vara lite artig och hålla en tillbörlig språklig distans. En annan följd är att telefonförsäljare, reklambladsförfattare m.m. m.m. väljer att tilltala sina potentiella kunder som vore vi bästa vänner. ”Hej Bencio, de e Johan, hur e läget!” har jag mötts av i telefonluren vid ett flertal tillfällen.

I länder som ännu uppbär spår av civilisation, finns nästan alltid en möjlighet att variera den språkliga intimitetsnivån. Franskan och tyskan har sina respektive ‘du’ och ‘Ni’. I engelskan är det inte alltid lika tydligt i vilka formuleringar man använder men där kompenserar man med ett flitigt användande av ‘Sir’ el. motsv.

Vad har då detta för konsekvenser i fredagsmyslandet Sverige där alla skall vara du och bror med varenda kotte man stöter på? Min fasta övertygelse är att det är en bidragande orsak till att svenskar är så instängda i sig själva och kommunikativt svåråtkomliga på allmänna platser. Vi värjer oss genom att undvika kontakt när vi inte orkar säga ‘Tjänare!’ till ytterligare en okänd människa. Det är resultatet av att de kommunikativa språkliga nyanserna reducerats till ”Tjena kompis!” och högre volym på iPod’en med blicken åt ett annat håll.

Lösningen skulle kanske inte vara en helomvändning till ett av världens mest svårbehärskade tituleringssystem – som var det vi hade före du-reformen. Jag begär inte att telefonförsäljare då de ringer mig skall använda korrekt titel, men nog skulle det vara skönt med ett ”Goddag Herr De Upsala” istället för tidigare nämnda avart.

Svaret på detta är givetvis en Ni-reform. Redan nu tycker jag mig också kunna ana en förändring. Ibland händer det att man blir Ni’ad som en artighetsgest. Jag vet att det finns många av mina konservativa gelikar som skyggar för att bli Ni’ade då det fordomdags var något som blott gjordes nedåt i rang. Men jag vill ändå uppmana till att omfamna denna nyordning, av den anledningen att den i längden är bra. Vi behöver en mer ytlig kommunikativ intimitetsnivå och jag tror ett tillförande av Ni’ande som ett komplement till du’ande är enda vägen framåt för att kunna uppnå detta. Detta då åtföljt av Herr/Fru/Unge herr och Fröken följt av efternamn.

Följden av genomförandet av en Ni-reform skulle följdaktligen av mig profetiskt kunna konstateras leda till ett artigare och öppnare socialt klimat i Sverige. Vi skulle inte behöva stänga inne oss i våra musiklurar så fort vi lämnade lägenheten utan med gott hopp om bevarad kommunikativ integritet artigt glatt kunna bemöta människors blickar och vara kommunikativt tillgängliga för frågan ”Ursäkta Herrn! Skulle Ni kunna säga mig hur jag tar mig till stationen?”

Jag har i och med detta gått i många, många processioner, och i min ryggmärg sitter reflexen, att när man går i procession, håller man sina händer ”på det korrekta sättet.”

För någon tid sedan befann jag mig på min placering på kirurgavdelning 70 A:2 och rondade patienter med min handledare, en sjuksköterska, samt en sjuksköterskestudent. Då sista patienten i ett rum avverkats vände sig alla om och begav sig ut ur rummet i elegant gåsmarsch. Väl ute i korridoren konstaterade jag att jag höll mina händer ”på det korrekta sättet”. Det är uppenbarligen sant att vissa ränder aldrig går ur.

Således vill jag bjuda er på eftermiddagsrond på kirurgavdelning 70 A:2 på Akademiska sjukhuset i Uppsala, någon gång i mars 2010; åtminstone som jag upplevde det hela. Notera nu hur prydligt och korrekt herrarna efter ljusen i processionen håller sina händer.

Thanatos - kallad på i förtid

I dagens SvD kommer debatten om eutanasi åter upp till ytan. I artikeln fokuseras mycket på läkares roll i denna händelse och ofta i debatten används begreppet ”läkarassisterat självmord”. Själva huvudfrågan tänker jag inte ta upp här. Den som är intresserad kan läsa om argument för och emot på här länkade ställen. Som en innehållsdeklaration kan jag bara nämna att jag är mycket skeptisk till eutanasi.

Det som dock intresserade mig var just att självmordet skulle vara läkarassisterat. Detta är något som riskerar att urholka förtroendet för läkare. Läkaren är till sin essens en person vars funktion är att bota, lindra och trösta; läkaren skall föra patienten i riktning mot livet. Uppgiften ” att hjälpa till att avsluta liv” står i direkt kontrast till vad läkaren är; det är att föra patienten i en annan riktning.

Jag tror att eutanasi kommer att godkännas i Sverige inom en överskådlig framtid, Min förhoppning är ett det inte kommer ske, men om det gör det hoppas jag åtminstone att det inte kommer att bli läkarassisterat.

Huvudargumentet är som sagt att det kan skada förtroendet för läkaren och vad som är dennes uppgifter och motiv. Men ett annat viktigt argument är att läkaren inte är mer specialist på att utröna en människas psykologiska status. Läkaren är därtill oftast inte utbildad till terapeut, vilket skulle vara en rimlig bakgrund för dem som skull komma att syssla med eutanasi.

Givetvis skulle en läkare som kan tänka sig att syssla med detta utbilda sig till terapeut. Det bästa, om vi skull komma till detta sorgliga läge, är dock att man inför en ny yrkesgrupp för denna uppgift. Yrkesgruppen skulle lämpligtvis vara utbildade i samtalsterapi och psykologi, denne skulle sedan kunna leda ett team i vilket det finns en läkare som på ett neutralt sätt kan presentera självmordskandidatens medicinska situation och möjligheter.

Således, kommer vi någon gång till att vi ägnar oss åt eutanasi i Sverige, hoppas jag att det får heta ”assisterat självmord” inte ”läkarassisterat självmord. I den bästa av världar blir det till och med förbjudet för läkare att syssla med detta.

Uppdatering: På Brännpunktsidan i dagens SvD (20/3) kan man läsa en insändare från Johan Frostegård som är professor vid det där nybildade medicinska institutet i Stockholm. Han tycker som jag i fråga om läkarens uppgift.

Grönt

Läsare uppmanas att skyndsamt besöka närmaste Irländska pub, för att därstädes med emfas tillfälligt avbryta fastan, inmundigandes tydligt fastebrytande mängder av företrädes grönt öl eller Guinness.

Happy S:t Patricks day!

Johannes Cassianus Inst. IX, 4

Ur en översättning av Ingmar Svanteson OSB och Georg Wallerstein

Vänsteröver klagas det över att det är överklassfasoner och att skatter inte skall finansiera städhjälp – verklighetsförankring är uppenbarligen inte deras starkaste gren. Det har visat sig att de som främst använder sig av detta avdrag är låg- och medelinkomsttagare.

Den riktigt intressanta frågan (vad gäller ”skattefinansierad städhjälp”), framträder dock i det av skatteklimatets förtärande hetta fördärvade landskapet, först i och med att man gör följande observation.  RUT-avdraget innebär är att en sektor har gått från en en abnormt hög – uppenbarligen rent av skadlig – skattesats, till vad som kan anses vara en något mer rimlig och för näringslivet mer hälsosam nivå; och vad händer? Plötsligt blommar Sahara! Tusentals nya vita jobb, färre arbetslösa, mer skatteinkomster och fler egenföretagare. Barnfamiljer får tid över till att fostra goda smhällsmedborgare och yrkesutövare får mer tid och ork att ägna åt de yrken staten redan betalat massa pengar för att utbilda dem till. Fantastiskt!

Vad är det då för fråga ovanstående observation ger upphov till? Om RUT-avdraget – en förändring av en skadligt hög skattesats till en sundare nivå – för öknen att blomma inom en sektor; vilka andra sektorer som lider av ökentorka skulle kunna förvandlas till frodig grönska med en rimlig skattepolitik?

RUT-avdraget borde inte behöva förbli ett konstigt påfund, en liten OAS,  för en liten begränsad sektor, RUT-avdraget borde bli exemplet som visar vägen till en prunkande regnskog, till ett sundare och friskare skatte-Sverige.

Mansförtryck

I jämlikhetsdebatten talas ofta om det strukturella fötrycket kvinnor utsätts för. En vanlig liknelse är det så kallade ”glastaket” kvinnor utsätts för i sin karriärväg. Detta är inte en i alla avseenden felaktig beskrivning även om den kan och förtjänar att problematiseras djupare än så.

Låt oss dock för stunden acceptera denna världsbild där strukturella tankegångar lurar bakom varje hörn för att hoppa fram och förtrycka stackare som råkar passera. Är det då bara kvinnor som är drabbade; finns det då något inget strukturellt förtryck, något ”glastak” som drabbar män?

Män behandlas ofta orättvist i jämlikhetsdebatten men det är särskilt två aspekter (av många) som här skall omnämnas. Dels talas det inte om de fall där män är ”strukturellt drabbade” i alls lika stor utsträckning som de där kvinnor är det, dels justeras argumenten i jämlikhetsdebatten till att i alla frågor göra kvinnor till offer och män till förövare.

Exempel på det förstnämnda är det faktum att män har kortare livslängd än kvinnor. Man skulle kunna tro att flera års skillnad i medellivslängd skull röna större uppmärksamhet än vad som hittills varit fallet. Jag har hittills inte hört någon jämlikhetsförespråkare diskutera i ”Debatt” eller något annat samhällsgranskande program, hur hemskt det är att en man faktiskt i genomsnitt lever flera år kortare än en kvinna. Vidare kan man ta exemplet med hur få män det är som börjar läsa vid Sveriges universitet och högskolor. Då jag tar upp detta exempel har jag fått släng i ansiktet saker som ”ja men det är ju fler män som blir professorer i alla fall” (som förvisso är en intressant iakttagelse, men inte alls samma fråga). Dessutom kan man ju märka att Svenska Kyrkan som står på barrikaderna för det mesta som är nytt och fräscht (oavsett åt vilket håll det blåser – alltid med medvind) i sin rekrytering av nya präster uppvisar en pinsamt liten andel män. Något som jag vid något tillfälle hört besvaras av en kvinnlig präst med orden ”Det är inget problem, männen har haft prästämbetet i 2000 år, nu är det vår tur.”

Det som särskilt fått mig att skriva om detta är ett exempel som rör det senare – dvs där det argumenteras med olika argument beroende på vem som drabbas. I Uppsala har både veterinärprogrammet vid SLU och juristprogrammet vid Riksuniversitetet klandrats och blivit skadeståndsskyldiga för att de kvoterat in män för att därigenom jämna ut könsskillnader. Från de allra mest högljudda jämlikhetsivrarna hördes inte särskilt mycket. Nu sade partiordföranden häromdagen att det minsanna skall kvoteras, denna gång är det dock bristen av kvinnor som skall avhjälpas varför alla medel återigen verkar vara tillåtna, denna åtgärd har ju till och med övervägts från borgerligt håll.

Nu tror jag ju i och för sig inte att det är så enkelt att man kan skrika ”STRUKTUR!!!” och därmed ha lösningen på alla världens problem bara genom att bryta med den påstådda strukturen, jag är heller inte så dum att jag inte ser att kvinnor behandlas orättvist. Mitt problem är att jag blir så fruktansvärt irriterad av den  inkonsekvens och rörighet som förekommer i diskussioner i denna fråga, där man låter män och kvinnor diskuteras efter helt olika spelregler.

Hjälp mig gärna till större förståelse och insikt!

Beklagande

Nu skall man för klarhetens skull understryka att det hela egentligen kan delas upp i två frågor: ”Skall man kalla det folkmord?” och ”Skall Sveriges Riksdag tala om att man tycker att det är ett folkmord?”

Skall man kalla det folkmord?

Kalla mig naiv, men mord på 2,5 miljoner civila med etnisk tillhörighet som grund torde otvivelaktigt kvalificera in som folkmord. Utrikesministerns har därtill inte heller förnekat att det skulle handla om ett folkmord. De enda som förnekar att det skulle handla om ett folkmord är turkiska socialdemokrater och nationalister; och i ärlighetens namn har vi väl inte särskilt goda erfarenheter av folkmordsförnekande nationalister och tillägget dito socialdemokrater gör det inte trevligare på något sätt.

Skall Sveriges Riksdag tala om att man tycker att det är ett folkmord?

Det är väl på denna fråga som utrikesministern kanske har en poäng. Hans invändningar är dels att politiker inte skall skriva historia, dels att detta ställningstagande får oönskade politiska konsekvenser.

Att politiker inte skall skriva historia är en sund grundhållning. Men när det finns ett förhållandevis stort konsesus bland forskare i ämnet att ett folkmord har begåtts och när landet som historiskt var skyldig till folkmordet länge vägrat ta tag i frågan, finns det än poäng att våra folkvalda säger: vi anser på goda grunder att det här var ett folkmord och att ni bör erkänna detta och som nation bearbeta denna händelse på ett konstruktivt sätt.

?

Visst får detta ställningstagande kortsiktigt oönskade politiska konsekvenser men jag vill inte leva i ett EU där man låter bli att kalla folkmord för folkmord för att lite smidigare kunna få en till medlem. Turkiets reaktion på detta säger mycket om hur långt ifrån ett EU-medlemskap Turkiet i sanning är; bland annat bloggar utrikesministern att detta kan ”utnyttjas av reformfiender och försoningsmotståndare för att bl a stoppa den redan tidigare besvärliga normaliseringen mellan Turkiet och Armenien.”

För att ytterligare belysa vilken nivå den internturkiska debatten befinner sig på i denna fråga kan påtalas att ”det är inte många år sedan Nobelpristagaren Orhan Pamuk åtalades för ett sådant uttalande[att det handlar om ett folkmord]. Den armeniske skriftställaren Hrant Dink i Istanbul, som mördades 2007, var också tydlig med att det var ett folkmord på armenierna. Han åtalades för så kallad förolämpning av turkiskheten innan han mördades.”(SvD)

Att ha varit politiskt smidig i detta läge hade bara inneburit kosmetika i arbetet med ett eventuellt EU-medlemskap för Turkiet och istället kanske man helt plötsligt haft armenienfolkmordet som ett internt EU-problem. Utan att vidare diskutera Turkiets eventuella EU-medlemskap så kan så mycket sägas att ett folkmordsförnekande Turkiet, och ett Turkiet som åtalar folk för ”förolämpning av turkiskheten”  inte kan anses vara en värdig EU-medlem. Denna uppståndelse kommer förhoppningsvis i längden visa sig bidra till ett Turkiet med större självinsikt och tydligare krav från europeiskt håll gällande det eventuella EU-medlemskapet.

Humanisterna vänder sig mot att det pläderas ”för undervisning i kristna värderingar”. Skolplanen är tillräckligt tydlig för att inte någon skall behöva oroas för uppfostran i kristna värderingar (en neutralitet man inte kan förvänta sig på det politiska området då elever regelbundet uppfostras i den statligt godkända moraliska och politiska ideologin). Nu kan jag lugna oroliga humanister med att ämnet ”religion” syftar till att undervisa eleverna om vad och hur olika religioner tänker och därtill visa på hur detta har haft inverkan på en rad områden, såsom politisk, historia, samhällsbyggnad, juridik m.m., m.m. – något som är mångt mer omfattande än vad ämnet ”historia” kan innefatta.

Vidare skrivs det av humanisterna att ”svenskars syn på aborter, äktenskap, fosterdiagnostik eller homosexualitet, ligger nära den sekulära humanistiska etiken, där man inte hänvisar till någon gudomlig kraft eller heliga skrifter.” Svenkars syn är mycket riktigt i allmänhet inte byggda på resonemang där det hänvisas till någon gudomlig kraft; svenskars syn är i allmänhet inte byggda på något resonemang över huvud taget – inte heller ett humanetiskt sådant. Att med detta argument hävda att svenska barn inte skall få särskild undervisning i kristendom i ämnet ”religion” är lika korkat som att hävda att alla svenska barn skall gå i söndagsskola för att 70% av medborgarna nominellt är med i Svenska kyrkan.

Detta för oss vidare till ytterligare ett hos Humanisterna återkommande felslut – Humanisterna är inte samma sak som svensk sekularism.

Sturmark et comites har lagt beslag på den svenska sekularismen och agerar och resonerar ofta som om de hade uttolkningsföreträde till vad svensk sekularism innebär. Faktum är att en icke obetydande majoritet av svenska medborgare dels är med i ett trossamfund, dels bekänner sig till en form av tro som ofta kan sammanfattas med meningen ” jag  tror på någon form av högre kraft, men inte på en gubbe med skägg som sitter på ett moln.” Detta skiljer sig gansk mycket från den icke-teistiska bild Humanetiska förbundet har; att under dessa förhållanden ha de anspråk  Humanisterna har är i bästa fall korkat, i sämsta fall beräknande ohederligt.

De sista som gås igenom i detta inlägg i den ocean av dumma resonemang Humanisterna hänger sig åt är att de inte tycks kunna bestämma sig för om Humanetiken är en livsåskådning bland andra (som när man ansöker om trossamfundsstatus), eller om man anser sig vara det livsåskådningsmässigt neutrala alternativet och stå vid sidan av andra religioner. I flera debatter, som till exempel debatten om religiösa friskolor, har Humanister som luftat sina åsikter ofta använt det senare argumentet. Men på senare tid har man nog börjat inse att det är synnerligen korkat att göra detta. Det finns flera olika åsiktspaket vad gäller livsåskådning och humanetiken är ett av dessa och att säga att det inte finns någon Gud är inte den neutrala åsikten till att säga att det finns en Gud; dessa är motsatta åsikter. Insikten verkar dock inte riktigt ha sjunkit in ännu då man fortfarande kan höra humanister kräva att religionsfrihet skall innebära frihet från religion. Så länge religionsfrihet inte innebär att jag, i alla aspekter av mitt liv, kan kräva frihet från livsåskådningen humanetik, kommer heller inte en humanetiker kunna bli befriad från att kristna politiker och yrkesutövare, låter sin tro påverka deras dagliga livsgärning.

Relgionsfrihet innebär att den livsåskådningsgrund man har får ge uttryck på hur man hanterar alla aspekter av sin vardag. Jag möter regelbundet människor som har en humanetisk livsåskådning, och som låter denna åskådning påverka hur de resonerar politiskt och i sin yrkesroll – vilket får konsekvenser för mig. Jag lever dock gärna med religionsfrihetens konsekvenser eftersom det också innebär att jag får lita min livsåskådning vara delaktig i mitt förhållningssätt till politik och religion.

Sammanfattningsvis är Humanisterna ofta inkonsekventa i sin argumentationsgrund, de gör anspråk på beskrivningar av verkligheten och svenska folkets livsåskådningar, som de inte har stöd för. Därtill kräver de att andra livsåskådningar skall förpassas till privatlivet medan den humanetiska skall gälla som dogm i samhället. Det kan inte sammanfattas på ett bättre sätt än som inkonsekvent trångsynt dogmatism.

Det går så där.

Jag läser hellre latinsk poesi!